Det första steget på karriärstegen tog hon som 11-åring då hon frågade efter
jobb i matbutiken "Jennys livs", hemma på ön Knippla, och visst fick hon det!
Först blev Elisabeth placerad på lagret och senare fick hon börja expediera.
Bettan jobbade i affären på eftermiddagarna och stortrivdes, till slut fick hon
även beställa varor själv och hade hand om nästan hela butiken.
Elisabeth med sin första arbetsgivare, tant Jenny. När hon var 12 år provade hon på att jobba som gymnastiklärare.
Hon gick till rektorn och frågade om hon kunde få låna gymnastiksalen en kväll
i veckan, och det gick bra, så hon satte upp affischer med texten
"Erbjudes: Barngymnastik! Instruktör: Elisabeth Andreasson", över hela ön.
Det roligaste med det "jobbet" tyckte hon var att få skriva ut medlemskort.
Efter 4 år hos "Jennys livs" avancerade Bettan till den stora butiken på ön; Konsum.
På den tiden hade hon inga drömmar om att bli artist, det var antingen flygvärdinna,
reseledare eller journalist som gällde och under praktikveckorna i nionde klass
jobbade hon som journalist på Göteborgs Tidning, där hon gjorde två helsidesrepotage.
När Elisabeth hade flyttat hemifrån och gått färdigt gymnasiet började hon som
köksassistent på Alexandra Hotell i Loen i Norge, och där gick hon upp 10 kilo i vikt på
ett halvår, för så fort tillfälle fanns stoppade hon i sig korvar, bacon, glass, fromager
och allt möjligt som hon kunde komma över där i köket.
Tillbaka i Göteborg sökte hon till SAS som flygvärdinna, men fick bara praktik med
landtjänst på Torslanda flygplats (numera Landvetter) utanför Göteborg.
Senare fick hon ett annat jobb på flygplatsen, som expedit i parfymeriet.
Det jobbet fick Elisabeth efter att ha tjatat hos Arbetsförmedlingen i evigheter.
Hon ville ha ett annorlunda jobb, och frågade om det inte fanns något sådant.
En dag fick hon titta i en pärm med jobb som inte blivit utlysta ännu, och där stod;
"Expedit i parfymeriet på Torslanda flygplats" och det jobbet ville hon ha.
Under överskriften stod överstruket med röd tusch och flera understrykningar:
"Ej under 30 år", och under häftiga protester från Arbetsförmedlingen ringde
Bettan upp direktören, som sa att hon gärna fick komma på intervju men något
jobb kunde det inte bli tal om eftersom hon var alldeles på tok för ung.
Till intervjun kom Elisabeth i det mest vuxna klädesplagg hon hade; en trenchcoat,
och visade fram sitt allra bästa jag, och la fram sina betyg på herr Larssons skrivbord.
Så borrade hon in ögonen i honom och frågade: "Vad kan en 30-åring göra som inte
jag kan?" och med de orden fick Bettan jobbet och de två blev goda vänner, trots allt.
Herr Larsson, som var kunglig hovleverantör av dofter, hade stora planer för Elisabeth,
och ville skicka henne till Frankrike för att hon skulle lära sig mer om parfymer.
Så blev inte fallet, en dag när hon jobbade fick Bettan syn på en annons i tidningen GT om
en stor talangtävling som skulle anordnas på en färja till Amsterdam.
Hemma i köket spelade hon in en kassett som hon sedan skickade till arrangören.
När Elisabeth fått veta att hon blivit uttagen blev hon tvungen att be herr Larsson om ledigt
för att kunna delta och hans kommentar var: "Sjunga, vad är det för skit?".
Motvilligt gav Herr Larsson henne ledigt och ännu mindre förstjust blev han när Bettan hade
blivit uttagen till finalen och bad att få vara ledig nästa helg också.
Den dagen Bettan kom och sa att hon ville säga upp sig för att börja sjunga blev herr Larsson
riktigt olycklig och förbannad, sa att han tyckte hon var det dummaste som hade gått i ett
par skor, men Elisabeth var bestämd så det fick han lov att acceptera.
Ett år senare flyttade Bettan till Stockholm och vad som hände sedan är en annan historia.